det började med att jag fick värkar halv tre på natten. Hade innan det inte märkt av någonting alls. Började klocka dom direkt, och dom kom med 3-5 minuters intervaller. Men dom höll inte i sig speciellt länge så jag valde att vänta. Eftersom det precis börjat! Vid 5 gick jag ner till mamma och värkarna var detsamma. Så vi klev upp och jag hämtade ner Sebban för att äta frukost. Min mamma började klocka värkarna igen och dom kom fortfarande med 3-5 min mellanrum men höll inte i sig mer än 30 sek. kanske?! vi valde att ringa förlossningen och höra oss för. Hon sa att vi var välkomna in men det fanns en risk att vi skulle bli hemskickade, och eftersom vi har 7 mil så valde vi att vänta och se. Fortsatte att klocka dom medans jag satt på mammas träningsboll och sa till när dom började och slutade. När dom tillslut började hålla i sig längre åkte mamma iväg för att tanka bilen och lastade in mina grejer. Under tiden hon var borta vart det lite längre mellan värkarna och jag trodde dom höll på att avta. Men strax efter att mamma kommit hem så "klickade" det till i magen, och rätt som det var så rann vattnet ut. Skyndade mig in på toaletten och det rann ut massor. Då klädde vi på oss och plockade upp Sebbans mamma innan vi for mot västerås. Värkarna började komma starkare och gjorde ondare än innan. Mamma började återigen klocka dom och dom höll i sig 1½ minut ungefär. Tillslut kom nästa värk innan den andra ens tagit slut, och då hade vi kanske hunnit åka 1-1½ mil?! Mina ben skakade som asplöv och började tillslut hoppa som trummpinnar. Snön yrde och det var sånt väder där man knappt ser 5 meter framför bilen, vilket gjorde att vi inte kunde åka speciellt fort. Tillslut ringde Sebbans mamma efter ambulans som skulle möta oss i Surahammar vid macken. Vägen dit kändes oändligt lång, och väl där möttes vi först utav räddningstjänstens bil (minibuss) och jag fick gå över till den och lägga mig medans vi väntade. Det hade börjat göra fruktansvärt ont och Sebban masserade min rygg men tillslut hjälpte det inte och jag kunde inte längre låta bli att skrika rakt ut av smärtan. För ont gjorde det banne mig! Fick syrgas så jag skulle kunna andas ordentligt, men den gjorde mig otroligt torr i munnen så jag vart tillslut bara arg och frustrerad över den. När ambulansen väl kom fick dom ta över mig med båren, eftersom jag fått lov att ta av mig byxorna redan inne i räddningstjänstens bil. Först såg jag inte att Sebban satte sig fram i ambulansen, och fick nästan panik. Jag ville inte åka själv, ville ju att han skulle åka med mig. Två ambulanskillar fick sitta bak med mig och Sebban fick åka fram för dom var tydligen tvugna att vara två där bak. Ifall det skulle bli kritiskt, och isånafall skulle en från räddningstjänsten köra dom. Vilket det även slutade med att han gjorde. Resan med ambulansen kändes även som en hel evighet och jag minns att jag skrek rakt ut av smärta när värkarna var som värst. Beklagade mig över hur ont det gjorde och 'grät' men det kom inga tårar. När ena ambulanskillen svarade mig med något i stil 'ja jag vet', så vart jag riktigt förbannad. Hur många barn har han fött? inga! När jag fick ta av mig trosorna och han tillslut la en handduk under mig förstod jag att det var dags att hålla emot när värkarna kom. Det enda jag hade i mitt huvud var 'Jag tänker inte föda här'. Men det var riktigt svårt, och jag krystade varannan och höll emot varannan värk. Framme vid förlossningen vart det snabba puckar. Hörde hur ambulansmannen sa 'man ser huvudet'. Dom rullade in mig i ett rum och lyfte över mig på en annan 'säng'. Satte bandet runt min mage och apparaten som visar hjärtljuden på bebis. Hann uppfatta hur den ena Barnmorskan pratade om lustgas men den hann jag aldrig få. För när jag väl bad om den så säger den andra 'Lilla gumman, huvudet är redan påväg ut. Nu är det dags att börja krysta'. Jag minns att det gjorde förbannat ont, och jag försökte låta bli att skrika när dom bad mig att vara tyst, men det var svårt. För det gjorde riktigt ont och jag ville bara få det överstökat. Jag hann inte krysta många gånger innan hon tillslut sa 'Nu kommer den', och jag såg hur hon tog tag i huvudet och drog ut bebisen. Hörde henne skrika direkt och stenen från mitt hjärta lossnade. Det gjorde inte längre ont, och min bebis mådde bra. När hon la upp henne på mitt bröst hörde jag mig själv säga 'Vad blev det'. Och när hon svarade flicka spreds världens största leende över mina läppar. Jag hann vara i förlossningsrummet sammanlagt 16 minuter. Dom berömde mig massor och var nästan facinerade över förlossningen. Som gått så otroligt fort, och dessutom första barnet. Sebban var världens bästa stöd, och utan honom hade jag inte klarat en sekund där inne.

Min mamma och Sebbans mamma som åkt efter oss med bilen in, hade snabbt halkat efter och dom kom till väntrummet på förlossningen 10:23. kl 10.26 är min lilla prinsessa född. Men dom fick inte veta det förens kanske 40 minuter (?) efter. Då en barnmorska sagt att dom inte fick komma in först, och sagt att vi klarade oss bra själva. När dom sedan bett henne gå och fråga om vi ville ha dom där, och att dom isånafall kunde turas om eftersom man bara får ha pappan + 1 till där inne. Så gjorde hon aldrig det. Stackarna fick sitta och vara nervösa i onödan. Men allt gick super och jag var hur pigg som helst efter. Sebban däremot sov hela fredagen nästan, och jag förstår honom. Han måste ha känt sig alldeles hjälplös. Så som jag skrek, så ont som jag hade - och han kunde inte göra någonting alls.

Jag fick alltså föda utan bedövning, vilket jag verkligen inte planerat. När det väl var igång trodde jag nästan att jag skulle dö, men nu i efterhand så kan jag inte beskriva smärtan. För det tryckte mest på - där bak. Och jag var hundra på att jag skitit på mig. Men enligt Sebban så gjorde jag det inte. Det sved som bara den när huvudet skulle ut, men det kan nog dom flesta förstå. Men sen var smärtan helt plötsligt bara borta. Förutom när hon tryckte på min mage och skulle ha ut moderkakan, då började jag nästan grina. Ajaj, det var nog det mest obehagliga. Mest kanske för att man trodde att nu är det onda över, och så kommer hon och bokstavligen pressar som en tok på magen. Jag fick sy 2 stygn inuti. Det var det ända, och även det tyckte dom var alldeles otroligt. Att jag kommit undan så lindrigt. Hon som förlöste mig sa även 'Sådär har jag aldrig sett ut om magen, varken före eller efter en graviditet'.. ha ha, kunde inte låta bli att skratta då. För jag kunde faktiskt se mina fötter igen utan att böja mig framåt ;-)

kort och gott - vår lilla bebis hade bråttom ut.

Allt har efter det gått som en dans. Jag har inga problem med att sitta, gå på toa osv. som många säger att dom haft efteråt. Ammningen kom igång direkt, hon mådde alldeles utmärkt och tappade navelsträngen redan 6 dagar efter. 'Hon har visst bråttom i allt' sa hon från BVC när hon fick höra. :)) Hon sover och äter precis som hon ska, och nu har hon även börjat sova lite längre mellan måltiderna. Hon är vaken och pigg, lyssnar och tittar nyfiket runt sig när det händer saker. Vår lilla tjej är alldeles perfekt.

Den här veckan som vår fina funnits, har flytit på otroligt bra. Idag var första besöket med bvc. (hembesök) Fick massa papper, böcker osv. och pratade lite smått. Så nästa vecka på tisdag får vi ta oss ner och väga vår lille igen. Eftersom dom inte gjorde det idag. Men hon har nog gått upp en del, matvrak som hon är.

Kläderna som är strl 50 drunknar hon nästan i, så liten som hon är. :))