Jag är trött på att hålla minen. Trött på att utåt se glad ut och bekymmersfri. För det är de sista jag är. Jag är fast i ett vägskäl, fullt av val.

Jag har två underbara hästar, och jag ger inte upp dem i första taget. Aldrig. Jag kämpar för dem, ger dem det bästa jag kan och arbetar efter det varje dag. Dem är anledningen till att man fortsätter kämpa sig framåt. Mina fina hjärtan.

Imorgon ska Breeze genomgå en hältutredning, och förmodligen röntgen. Det kommer förmodligen kosta mig skjortan, och jag har säkerligen inte råd. Men vad gör man inte för sitt allra käraste? Jag är rädd. Rädd för att hoppas på ett bra besked. Därför lämnar vi det så. Jag tänker inte hoppas, gissa eller tro. Inte förvänta mig någonting. Bara vara förberedd, för vem vet vad hon kommer att finna. Den här hästen har kommit att betyda mer för mig än vad jag kunnat ana från början
Hon är en, av två som fångat mitt hjärta helt och hållet. Att hon hela tiden visar sin, vad jag skulle kalla kärlek, för mig hela tiden gör det hela svårare.

När hon sniffar mig i håret och bökar i mitt hår, puffar mig lätt på axeln och frustar lugnt. Hur hon gnäggar och kommer springande i hagen, hur hon med långt grimskaft låter mig leda henne var som helst. Hon lämnar sin mat för att hälsa, pussas och kramas. Hur hela hon är. Med handen på hjärtat "det här är en häst för mig"!

I Will follow you untill The end.